I helgen samlades fackliga vänsterpartister från hela landet på ABF-huset i Stockholm. Under temat ”Bygg facket starkt” diskuterades kampen mot arbetslivskriminalitet, kvinnors organisering, värdet av strejker, arbetstidsförkortning, klimatarbete och mycket mer.
Vänsterpartiets fackliga rikskonferens 2023 hade också glädjen att gästas av poeterna Jenny Wrangborg, Azade Azad och Agnes Török, som läste egna dikter, liksom av artisten Elin Callmer. En annan besökare var Nooshi Dadgostar, som höll tal till konferensen.
–Jag är oerhört glad att du som är här, är fackligt organiserad och att du är med i Vänsterpartiet. För du utgör ryggraden i det motstånd mot Jimmie Åkesson och Ulf Kristerssons regering som vi nu bygger, större och större, på allt fler arbetsplatser. Det är du som kommer att sitta kring fikabordet och ta diskussionen om vad som är alternativet till höga matpriser, vad som är alternativet till en ekonomisk kris där de allra rikaste svenskarnas och de vinstmaximerande företagen slipper undan allt ansvar och där rasisterna i SD ställer arbetare mot arbetare, sa Nooshi Dadgostar i sitt tal.
Kriminellt dåliga villkor
Den fackliga rikskonferensen 2023 började med ”tjuvstart” redan på fredagkvällen med ett samtal om det stora gissel som arbetslivskriminaliteten utgör, och särskilt i byggbranschen. Gäster var Ola Pettersson, chef för delegationen mot arbetslivskriminalitet, Stefan Slottensjö, aktiv i Rädda jobben-gruppen och Byggnads Stockholm-Gotland och Pelle Sunvisson, Solidariska Byggare/SAC Syndikalisterna.
–När jag åtog mig det här uppdraget trodde jag att jag skulle behöva övertyga människor om att arbetslivskriminalitet existerar och är allvarligt, men så är definitivt inte fallet, sa Ola Pettersson, som lovade ”köra in i kaklet” med sitt arbete att förbättra lagar, myndighetssamarbete och regelverk, innan hans delegation lämnar slutbetänkande 2025.
Medan Stefan Slottensjö främst har hand om dem som är medlemmar i Byggnads arbetar Pelle Sunvisson och Solidariska Byggare med migrantarbetare som ofta inte har någon trygghet alls, och inte sällan blir blåsta på en lön som redan från början ligger långt under kollektivavtalet.
–För att förstå det här måste man förstå att ju mer utsatt en person är ju sämre arbetsvillkor, sa Pelle Sunvisson, som ändå vittnade om att han känner hopp i att fler migrantarbetare ändå söker sig till dem, deltar i blockaderna och står upp för sin och andras rätt mot skurkföretagen.
–Lösningen är fackligt fotarbete, vi har ett bra kollektivavtal i Byggnads men vi behöver också politiskt stöd och där ser vi idag hur Vänsterpartiet är mer pålitligt än det ledande partiet, när det gäller att göra branschen bättre, sa Stefan Slottensjö.
Därefter höll Mats Wingborg, utredare och journalist som bevakar arbetsmarknaden, en inspirationsföreläsning. Han utgick bland annat från den amerikanska sociologen Beverly Silver som skrivit mycket om hur arbetarklassen kan resa sig efter att medlemstalen har rasat i facket, och ny teknik och nya kulturella strömningar tycks ha gjort arbetarrörelsen passé. Kapitalet har också på alla sätt försökt minska fackets inflytande genom att flytta till låglöneområden och använda ny teknik mot de arbetande. Men det finns hopp i organisering även i vår tid, och inte minst i ett ökat antal strejker och blockader i många länder.
–Stark facklig organisering är inte bara viktigt på arbetsmarknaden utan för en större samhällsförändring, därför är det viktigt att få med många, sa Mats Wingborg.
Varför strejkas det så lite i Sverige?
Han tog även upp ett ämne som skulle diskuteras igen på lördagen: Varför strejkas det så lite i Sverige?
I Storbritannien, Tyskland, Belgien, Frankrike, Spanien ser vi allt fler strejker. Även i de andra nordiska länderna strejkar man mer än i Sverige.
–Mycket talar för att svensk fackföreningsrörelse blivit för försiktig, menade Mats Wingborg som pekade på att det inte handlar om att inte svenska fack har råd, tex har If Metall 11 miljarder i strejkkassa.
En orsak han pekade på är införandet av det så kallade så kallade ”märket” i fackliga förhandlingar, som har bidragit till att lägga en förlamande hand på strejkbenägenheten i Sverige.
Stora grupper har också hamnat i ”skuggorna” utanför den reguljära arbetsmarknaden och har otrygga jobb utan försäkring, fasta scheman och obefintliga rättigheter att planera sina liv. Vi har också sett att andra frågor än lön varit det som lett till eller närapå lett till strejk i Sverige på senare tid, när det gäller pendeltågsförarna handlade det om tågvärdarna och i Seko var det sent lagda scheman. 21 klubbar kritiserade också ledningen för hanteringen av strejkfrågan.
–Schemafrågorna är de nya LAS-frågorna, menade Mats Wingborg.
Seko-klubbar stöder Vänsterpartiet
När det gäller just Seko så donerade Seko Infranord (en sektion av Seko som organiserar arbetare som arbetar med järnvägsunderhåll) 250 000 kr till Vänsterpartiets fackliga arbete.
–Vi ser mycket positivt på Vänsterpartiets satsningar på det fackliga arbetet, och vill bidra till detta som ett led i att fortsätta denna positiva utveckling, sa Johnny Nadérus, i ledningen för Seko Infranord, när han levererade beskedet på konferensen, och fick en stående ovation.
Lördagen inleddes med ett välbesökt samtal om kvinnors organisering, lett av Eva Nikell, från början verkstadsmekaniker som bland annat arbetat många år på Jämo. Deltagare var Karin Stöckel, Gruvkvinnor, Lisa Ledin, NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads och Silvana Vretoska, Kommunal i Göteborg.
På frågan hur de främsta fackliga problemen för kvinnor ser ut på deras respektive arbetsplatser lyfte Karin Stöckel hur det fortfarande är avsevärda problem kopplade till graviditet och mens, läs kvinnokroppen, och Lisa bekräftade att det var likadant i hennes bransch:
–Man får alltid börja med att kolla; finns det toaletter att gå på på det här bygget? sa Lisa Ledin.
–Kvinnor slits även i vår tid mellan hem och jobb. En del kvinnor blir timanställda för att få det att gå ihop. Vi har fortfarande huvudansvar i familjen och när man kommer hem kan man inte lägga sig på soffan.
Pressen och stressen har också ökat i arbetslivet och det är fler kvinnor än män som får symtom. Färre anställda ska utföra mer jobb. Silvana Vretoska berättade att hon ser en trend inom Kommunals område, att arbetsgivaren anställer unga killar och tjejer ”som är utbrända innan de är 28” .
Metoo-problematik lever också kvar i form av ovälkommen fysisk beröring och intimiserande kommentarer.
–Inom Gruvkvinnor kallar vi det ”händer i mörkret!”, sa Karin Stöckel.
När det gäller effektivisering, digitalisering och trygghetsfrågor är det extra viktigt för kvinnor att organisera sig menade alla.
–Tillsammans vågar vi vara jobbiga, synliggöra och förändra, sa Karin Stöckel.
Ung organisering
På samtalet med rubriken ” Organisera ungdomen eller dö” med fackliga företrädare för Seko Ung, Unga byggare och Ung Vänster så framfördes åsikten att det är mycket angeläget att prata mer om klass och ekonomi med unga, inte bara rasism och sexuell identitet, även om det självklart också är viktigt, och inte vara rädd att framstå som ”gnällig” för att man kommer med kritik och krav på förändringar på jobbet.
–Är du knallblå borde du i alla fall ha ett materialistiskt intresse av att ha en röd företrädare, som en av deltagarna uttryckte det.
På mötet hur man driver fackligt klimatarbete markerade Sofie Renström, som arbetar med en facklig handbok i klimatarbete hos LO att många ställer höga krav på sig när det gäller att våga börja agera för en klimatvänligare arbetsplats.
–Många tänker nog att man måste vara väldigt insatt och ha alla konkreta svar själv, men det räcker med att komma med frågor och påpekanden, det är arbetsgivaren som har ett ansvar att genomföra. Exempel på saker man kan göra fackligt för att få större hållbarhet i arbetslivet är att anordna studiecirklar och ta upp frågor som medlemmarna tycker är viktiga, mäta arbetsplatsens utsläpp, verka för mer hemarbete, verka för vad som produceras inte bara hur det produceras, och i grunden ifrågasätta ett system som bygger på exponentiell tillväxt.
Lördagen hade också ett möte som handlade om ifall svenskar strejkar för lite, och det inleddes med en handuppräckning där en övervägande majoritet bland åhörarna och alla tre i panelen, Jesper Hamark, doktor i ekonomisk historia och författare till boken ”Från satans svarta kvarnar till gigekonomin”, Lasse Henriksson, pensionerad metallarbetare och Lina El Yafi, Sekovänstern tyckte det.
Så varför strejkar svenskarna då mindre än andra folk? Liksom Mats Wingborg pekade panelen ut industrins märke, men även det långa socialdemokratiska maktinnehavet där arbetsfred under decennier kunde bytas mot samhällsförbättringar för flertalet. Det händer dock inte längre, tvärtom har de svenska facken gått med på reallöneförsämringar, men ändå blir det inga strejker, och när väl det blir det handlar det mer om andra saker än lön, trots krisen.
En orsak som togs upp är toppstyrning och centralisering i svenska fackförbund.
–Vi har väl till exempel inte haft en medlemsomrösning i If Metall sen 1954, sa Lasse Henriksson, som anser att gräsrotsrörelsen inom facken måste få betydligt mer fart, gärna ihop med andra folkrörelser.
Lasse Henriksson förde också med emfas fram att facket först och främst är en strejkkassa.
–Strejkkassan ger oss möjlighet att säga nej till att arbeta. Det är grunden i facklig makt, att vägra sälja arbetskraften. Och den fackliga makten måste prövas och finnas med som ett levande hot. Om vi aldrig använder den makten får vi inget kollektivt självförtroende.
–Det är genom att vi kämpar tillsammans som vi skapar oss själva som arbetarklass.
Jesper Hamark ser en historisk tidsmässig koppling: strejk kommer först, sedan förhandlingar och eftergifter, inte tvärtom. Att det räcker att bara hota med strejk, som ledande LO-företrädare inte sällan hävdar, stämmer inte.
Lina El Yafi berättade också hur sammanhållningen och kamplusten stärkts genom att Seko är det fackförbund där man först haft en vild strejk bland pendeltågsförarna i Stockholm, och sedan har 21 fackklubbar skrivit protestbrev till Sekoledningen. Hos Seko finns uppenbart den underifrånrörelse som bla Lasse Henriksson efterlyser i många förbund.
I mötet om arbetstiden sa Emma Wennerholm, Kommunal, att hon är stolt över att hennes förbund bifallit motioner om kortad arbetstid. Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson (V) bekräftade att hon lägger motioner om sextimmarsdag med bibehållen lön varje år i riksdagen, men att det är svårt på grund av den politiska matematiken. ”MP är också med om och när de inte hellre vill vara sossarna till lags” Att över 80 procent av fackligt anslutna i undersökningar anser det viktigare med tid än lön, har ännu inte fått ett genomslag i vare sig politiken, fackligt eller i media.
–Det är bara en sån uppförsbacke, även om jag håller med om att frågan är väldigt viktig, sa Ciczie Weidby.
På söndagen hölls ett samtal om en ekonomisk politik för arbetarklassen, med statsvetarprofessorn Peo Hansen och Vänsterpartiets ekonom och skattepolitiska expert, Åsa-Pia Järliden Bergström, tidigare LO-ekonom. Samtalet leddes av Jan-Olov Carlsson, fd ordförande Volvo Lastvagnar och medlem i Vänsterpartiets fackliga styrgrupp.
Peo Hansen inledde med att beklaga att många inte verkar skilja mellan reala och finansiella resurser så att den ekonomiska debatten därför präglas av onödiga missförstånd. Enligt honom är staten inte att likna vid ett hushåll som först måste ta in pengar, därefter spendera, utan med hjälp av MMT, Modern Monetary Theory kan man tänka annorlunda; staten kan låna pengar och investera och på det sättet behöver vi inte skära ner i välfärden som nu eller ”spara i ladorna”.
Åsa-Pia Järliden Bergström instämde.
–I Sverige har vi hamnat i en situation där vi säger ”Vi har inte råd” , det kommer att bli för hög inflation… Vi säger istället använd pengarna, var inte så rädd för inflation.
I många länder har staten finansiellt ansvar för vård och skola, men i Sverige ligger mycket ansvar på kommunerna, vilket förvärrar situationen när det gäller nedskärningar.
–Det är barockt! Det är av stor vikt att staten återtar finansiellt ansvar och inte dumpar det på kommunerna, sa Peo Hansen.
Konferensen antog på söndagseftermiddagen ett uttalande:
Stärk facket, bygg motståndet
“Konfliktlinjen blir allt tydligare i svensk politik. Den högerkonservativa regeringens klasspolitik missgynnar arbetare och flertalet tjänstemän. På punkt efter punkt i Tidöavtalet bekräftas Sverigedemokraternas inflytande och deras löntagarfientliga agenda.
Den nationalkonservativa högerns valframgång kan ses som en logisk följd av en samhällsutveckling med ökade klassklyftor som pågått de senaste årtiondena.
Hade de fackliga organisationerna kunnat göra mer i motståndet mot marknadsliberalism, välfärdens utförsäljning och arbetsförhållanden som sliter ut människor i oförminskad takt?
Vårt svar är definitivt ja.
Vi hade kunnat vara tydligare som en alternativ samhällskraft för jämlikhet och solidaritet. Den fackliga ledningens strategi har byggt på anpassning och kompromisser. Så försämrades Lagen om anställningsskydd och strejkrätten. Inte alltid, men många gånger, har de fackliga ledningarna anpassat sig och gjort arbetsgivarnas argument till sina i stället för att ta strid för medlemmarnas intressen. Makten på arbetsmarknaden har steg för steg förskjutits till storföretagens fördel. Hade våra fackföreningar varit mer stridbara och utnyttjat den kraft som finns bland medlemmarna skulle vi kunnat begränsa denna maktförskjutning och tränat många fler i vikten av sammanhållning och solidaritet.
Som fackligt aktiva vänsterpartister är vi obrottsligt lojala med arbetet, inte med kapitalet och det styrande politiska etablissemanget. Vi är obrottsligt lojala med de fackliga organisationerna, inte nödvändigtvis med dess ledningars fackliga och politiska utspel. Vi värnar som fackligt aktiva fackföreningsrörelsens självständighet och dess uppgift som en självklar kamporganisation för medlemmarnas intressen.
Vår kritik ska vara konstruktiv. Vi tar ansvar för våra organisationer och vill försvara och utveckla medlemsdemokratin. I facket och genom facket kan motståndet byggas. Vi tar det fackliga löftet på fullaste allvar.
Nu behöver vi fackliga och politiska segrar efter årtionden av defensiv kamp och eftergifter.
Barnmorskornas och andra vårdanställdas kollektiva protester och kamp har i vissa fall tvingat fram politiska beslut om ökade, om än otillräckliga, resurser. Den nyss genomförda målarstrejken tvingade fram ett avtal som stärker kravet på yrkesutbildning och motverkar låglönekonkurrens. Flera fackförbund stod redo att utlysa sympatistrejker. Strejken som pendeltågsförarna i Stockholm genomförde visade på att det går att organisera gemensamt motstånd även utom de formella ramarna.
Allt fackligt arbete börjar och slutar med medlemmarna. Det är på arbetsplatserna, bland våra arbetskamrater som vi bygger vår långsiktiga styrka genom att organisera motstånd i vardagen.”