Under sommaren har Vänsterpartiet fått 977 nya medlemmar. En av dem är Richard Sjöström.
– Nu har jag inte blivit mediatränad, säger Richard Sjöström lite bekymrat, innan vi startar intervjun. Det märks genast att den mannen har humor. Han är 39 år, men tycker att det ska stå 40, så att han hinner vänja sig.
Varför gick du med i Vänsterpartiet just nu?
– Jag har tänkt gå med länge. När jag var ung var jag olyckligt förälskad i en tjej som var med i partiet, men när jag till slut gick med (för en månad sedan) var det så klart av helt andra orsaker, säger Richard.
Välfärden är en sådan sak. Den oroar han sig för eftersom kapitalismen gått i klinch med den, som han säger.
– Många klagar ju på att den blivit sämre, men varför röstar de då inte på Vänsterpartiet? Varenda gång jag ser en partidebatt tycker jag att Vänsterpartiet är det vettigaste av alla partier. Jag satt och slösurfade på nätet när jag hamnade på en sida där man kan bli medlem och tänkte: Det är det bästa partiet, nu går jag med!
Den viktigaste politiska frågan idag tycker Richard Sjöström är integrationen. Och då kanske inte som ett politiskt projekt, utan mera själva inställningen till att andra människor kommer hit. För det kommer de att göra i framtiden också, menar Richard.
– Vi måste förstå att det inte var bättre förr, att allting förändras och att så här ser världen ut idag.
Växte upp i Handen
Själv växte Richard upp i Handen utanför Stockholm tillsammans med sin lillebror. Föräldrarna tillhörde ”inte den intellektuella arbetarklassen, utan den vanliga”, förklarar han. Mamman jobbade på dagis och pappan på lager. Idag är pappan förtidspensionerad.
Uppväxten var ok, säger han, om än lite tråkig.
– Jag försvann i en fantasivärld, ritade och målade mycket och var ett LEGO-barn.
Han hade väldigt svårt för sig i skolan och fick knappt några betyg.
– När jag sa att jag ville bli arkitekt så tyckte antagligen SYO-konsulenten synd om mig. Jag anbefalldes att bli byggnadsmålare, eftersom jag gillade att måla…
Efteråt kan Richard tycka att det var ett konstigt förslag, men han gjorde väl så gott han kunde, säger han.
– Men det blev ju helt fel. Jag rollade väggar och tak i ett halvår innan jag sa upp mig och sov sedan i tre veckor. På den arbetsplatsen var det också en sexistisk och homofob jargong som jag inte kunde stå ut med. Idag är det helt annorlunda i byggbranschen.
– Jag har ju jobbat extra då och då och nu är ju alla supertrevliga istället! Det måste vara Martin Timell-effekten.
Bland de hundra bästa
– Så småningom gjorde jag arkitektprovet och hamnade bland de hundra bästa av 2000 sökande. Då blev jag motiverad att läsa upp betygen på Komvux, och fick MVG i allt.
Nu arbetar Richard på ett arkitektkontor när de har behov av honom. Han klarar sig bra på det, ”jag är ju van att leva på studielån”.
– Jag har ärvt ett hus också, här i Handen, efter farmor. Nu håller jag på att renovera undervåningen för att hyra ut det till studenter. Min plan är att fortsätta jobba deltid på arkitektkontoret och sköta om huset och uthyrningen resten av tiden.
På fritiden spelar Richard musik, han är basist och låtskrivare i ett band som spelar någon sorts avantgarde-pop. Det är svårt att definiera musikstilen, säger han, den är ganska spretig. Haningebandet som heter Östermalm, har inget med stadsdelen att göra, mer än att bandmedlemmarna jobbade på Östermalm 1998 när bandet bildades. De får alltid spelningar, även om det inte är lika stressigt som förr, berättar han.
Senast lästa bok?
– Ja, vad har jag här högarna, säger han och det prasslar bland böckerna.
– Det är alla möjliga … jag försöker ju med filosofi, men det är så segt innan man kommit in. Det känns som det förutsätts att man ska kunna hela filosofins historia innan man börjar läsa filosofins historia. Jag ska ge mig in i det senare, det ska jag, men senast lästa bok just nu är Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Márquez*. Jag hittade den i källaren och den visade sig vara superhärlig.
Om du hade ett trollspö och fick önska dig precis vad som helst. Vad skulle du önska då?
– Jag skulle vilja trolla bort pengarna, bankerna och ja, själva girigheten, förtydligar han.
*García Márquez tilldelades, som första colombian, nobelpriset i litteratur 1982.