Nooshi Dadgostar för Vänsterpartiet.
Feministiskt uppvaknande och en flytt från Göteborg.
Ung Vänster, kommunfullmäktige och statlig utredare om
bostadsbyggandet. Nu är hon ny partiordförande.
När Rött träffar Nooshi Dadgostar har hon varit partiledare i mindre än en vecka. Hon tar över ledarskapet i en turbulent tid där tryggheten på jobbet är hotad och världens blickar riktas mot valet i USA. Riksmedierna har stått på kö för att höra var Vänsterpartiet står i frågan, men framförallt för att ta pulsen på V:s nya ordförande – själv verkar hon ta det hela med ro. Men vem är hon egentligen, Nooshi Dadgostar, och hur ser hennes visioner för vänstern ut?
– Jag tycker att det är väldigt rörigt i politiken i dag. Andra kan hålla på med det här politiska spelet, vi rör oss framåt och skapar något annat. Jag vill stå för att det är möjligt att tillsammans lösa problem, säger Nooshi Dadgostar.
Diset har letat sig fram genom Gamla stans gränder och på Vänsterpartiets våningsplan i riksdagen är allt stilla. De flesta arbetar hemifrån. Nooshi Dadgostar styr stegen genom en öde korridor, i riktning mot kaffeautomaten. En kamrat sticker ut huvudet från ett av arbetsrummen och byter ett par ord. Med kopparna påfyllda slår vi oss ner. Även om hon redan hunnit avverka ett oräkneligt antal intervjuer de senaste dagarna blir det här den första partiledarintervjun för medlemmarnas egen tidning.
Att hon skulle vara alldeles ny är dock en sanning med modifikation, hon valdes in i riksdagen redan 2014 och har de senaste två åren varit vice partiordförande. När Jonas Sjöstedt avgår är han, enligt en Sifo-undersökning, den av landets partiledare med störst förtroende – även bland väljare som röstar på andra partier. I politiken är det ett stort personfokus och under Jonas Sjöstedts tid som ordförande har partiet vuxit kraftigt – fler har blivit medlemmar i Vänsterpartiet och fler väljare röstar på vänsterpolitik.
Hur är det att kliva in som partiledare i ett sådant läge?
– Det är en ynnest att det går bra för Vänsterpartiet. När Jonas tillträdde fick han jobba lite mer i motvind än vad jag får. Nu har vi tillsammans byggt upp ett väldigt starkt parti och att kliva in i det är en medvind. Sen är det klart att jag också känner stort ansvar och en ödmjukhet, det är ändå Jonas som ytterst har företrätt partiet.
Att Nooshi Dadgostar med sina 35 år blir den yngsta ledare Vänsterpartiet har haft vill hon inte riktigt kännas vid, frågor om det innebär nya perspektiv eller kommer att påverka partiets framtoning viftar hon helst bort.
– Jag är inte så himla ung alltså, säger hon och skrattar.
Men även om Nooshi Dadgostar är företrädare för partiets gemensamma politik måste det ju innebära någon skillnad med en nytillträdd partiledare. Är det en helt omöjlig tanke att den feministiska politiken skulle bli mer synlig med en kvinnlig partiledare? Hon tar en klunk av kaffet, stannar upp en stund och hummar.
– Vi har ett parti där vi gärna vill att alla bär de feministiska värderingarna och jag tycker Jonas har gjort det också. Satsningar på stark välfärd är den feministiska politiken för mig. Visst, jag gick ju på ett sätt med i Ung Vänster på grund av feminismen och jag har säkert andra erfarenheter, där jag kan prata utifrån min egen vardag. Men exakt hur det upplevs utifrån är något som andra får bedöma.
Ung Vänster och den feministiska vågen
I skiftet mellan 1990- och 2000-talet svepte en feministisk våg in över Sverige – från att ha varit ett ganska utskällt epitet ville alla kalla sig för feminist. Den unga Nooshi Dadgostar uppskattade Gudrun Schymans vassa stil i debatten och på Nooshi Dadgostars högstadieskola var antologin Fittstim det stora samtalsämnet.
– Vi höll med om att man behövde vara feminist för att överleva här i världen. Vi ville också ha utrymme, säger hon.
Ändå var det ingen självklarhet att den då 14-åriga Nooshi Dadgostar skulle uppsöka det där allra första mötet med Ung Vänster i Backa Folkets hus, där temat var ”Kvinnor i historien”.
– Jag hade verkligen tagit mod till mig för att gå dit, det var en tröskel att gå på ett möte med okända människor.
Till mötet var det bara fyra personer som hade kommit.
– Vi satt några stycken runt ett bord. Jag lyssnade in där och tänkte: hur kan jag styra upp så att det här blir ännu bättre? Hur kan jag få fler att engagera sig?
Så hon stannade kvar. Ett möte blev snart flera och Nooshi Dadgostar bedrev ett idogt arbete för att få fler att komma med. Ganska snabbt tog hon sig in i distriktsstyrelsen.
– Jag vet fortfarande inte vem som nominerade mig!
Men det var inte bara den feministiska lågan som brann, det hände annat i politiken som påverkade Nooshi Dadgostar starkt. När hon föddes i mitten av 1980-talet hade föräldrarna flytt till Sverige undan politiskt förtryck i Iran. I Norrköping fick de snabbt tag på ett bra boende och efter ett första möte med Arbetsförmedlingen var de båda ute i arbete.
– Vi hade det inte så fett. Mina föräldrar hade knappt råd att ringa till släktingarna i Iran, så mottagaren fick betala för samtalet. Men tryggheten som snabbt trädde in i deras liv hjälpte till väldigt mycket. Mina föräldrar blev positivt överraskade att förskolan var så bra. Då var det mindre barngrupper än vad det är i dag och vi hade pedagoger som brydde sig och hade mycket kontakt med föräldrarna, de hade tid till det. Barn med olika bakgrund kunde gå på en och samma förskola, man kunde stöta på föräldrar som hade direktörsjobb samtidigt som mina föräldrar då hade timanställning på långvården. Det var så blandat och en så stark trygghet i välfärden. Att vi hade dåligt med pengar hade inte så stor betydelse och som barn behövde jag inte tänka på det.
En välfärd som funkar är det första Nooshi Dadgostar nämner när hon beskriver sin uppväxt.
– Det skapar harmoniska människor, till och med om man har flytt. Att fly skapar ett starkt trauma såklart, men genom att erbjuda trygghet blir det möjligt att snabbt komma in i ett normalt liv. Och det gäller alla, du behöver inte ha flytt utan du kanske är arbetslös eller låginkomsttagare.
Välfärdssamhället förändras
Men det är något som händer med svensk välfärd, politiken börjar röra sig i en helt annan riktning. Familjen flyttar till Göteborg medan Nooshi Dadgostar fortfarande är i förskoleåldern – hyrorna stiger, men lönerna hänger inte med. Familjen får flytta allt oftare för att klara av sina utgifter. När nedskärningar blir till verklighet får Nooshi Dadgostar upp ögonen för politiken och hur den kan påverka människors liv. Snart gör privata vinstintressen sin entré i skolvärlden – som nu blivit en marknad där gemensamma medel går ner i fickorna på riskkapitalister. På jobben ska färre prestera mer.
– Min mamma som har arbetat som sjuksköterska på samma ställe i 30 år berättar om personal som står och gråter i korridorerna. Så såg det inte ut förut.
Nooshi Dadgostar har beskrivits som tydlig i debatter och i de frågor som är viktiga för vänstern, som i frågan om tryggheten på jobbet. Mån om ett samhälle som håller ihop, där ett första steg på vägen mot en starkare välfärd kan innebära reformer. Som att den som är ung får uppleva friheten som kommer med ett busskort, eller att den förälder som vänder på slantarna åtminstone inte behöver oroa sig över att ha råd med medicin om barnen blir sjuka.
– Det är små förändringar i människors vardag, men de sakerna kan betyda mycket för den som omfattas. Jag tänker att vi kan göra ännu mer i den riktningen.
Det politiska engagemanget växer sig starkare och 2006 reser Nooshi Dadgostar till Stockholm för att delta i valrörelsen. Att det ska bli början på en resa mot riksdagen vet hon inte då.
– Efter valet skulle jag åka tillbaka till Göteborg och mitt vanliga liv, berättar hon.
Men riktigt så blir det inte, Nooshi Dadgostar börjar läsa juridik och väljs efter en tid in som kommunpolitiker i Botkyrka, ett område strax utanför Stockholm. Där engagerar hon sig i styrelsen för det kommunala bostadsbolaget. När det blir tal om att sälja ut ett stort antal lägenheter är hon en av de första att protestera. Nätverket ”Alby är inte till salu” bildas – den förort där närmare 1000 hem ska säljas ut. Namn samlas in för att få till en folkomröstning, men trots överväldigande motstånd uteblir omröstningen och Socialdemokraterna säljer lägenheterna. Det Nooshi Dadgostar och andra varnade för då – att fastigheterna skulle säljas vidare till oseriösa hyresvärdar – har nu skett flera gånger om.
– Många ville engagera sig och många kände sig sen överkörda av ett etablissemang som inte bryr sig.
När hon därefter väljs in i riksdagen har hon som ett av sina uppdrag att utreda just bostadsbyggandet för regeringen och erfarenheterna från Botkyrka blir en stor tillgång.
– Det var väldigt roligt att få jobba med bostadsfrågor och ett helt nytt sammanhang att jobba med rikspolitik och för hela landet. På ett sätt upplevde jag att jag var närmare väljarna i kommunfullmäktige. Riksdagspolitiken är annorlunda.
Hur menar du då?
– Det är lite mer glasdörrar och fina debatter här.
Rätten till bostad är en av de frågor Nooshi Dadgostar gärna återkommer till och bostadspolitiken beskriver hon som ”ett historiskt misslyckande”.
– Att vi i dag ser brist på boenden är en följd av att det inte finns någon riktig bostadspolitik. Det ska vara en del av välfärden. Vi vill få till en välfärdsdebatt som lyfter trygghetsfrågorna. Alla saker jag fick växa upp med – bostad, förskola, skola, vård och omsorg. Jag tycker att allt det där handlar om hela livet, om din trygghet. Det är golvet.
Hur ska vi nå dit?
– Tidigare har det funnits en utbredd uppfattning om att marknaden ska lösa våra problem, att företag ska sköta vården och skolan. Men föreställningen om att privatiseringar är svaret är på utgång, det finns ett skifte i hur människor känner. Här ser jag på vårt jobb, som vänsterpartister, att skapa hopp om att det går att förändra. Jag såg det i min uppväxt och det går att göra igen. Vi kan göra bättre investeringar och skapa fler jobb i hela landet. Just nu försöker människor bara förhindra försämringar i sina liv.
Nyliberalismens framfart kom med en idé om att den som skulle bli rik skulle göra investeringar som skulle komma alla till gagn, till exempel genom att skapa arbetstillfällen. Samtidigt fanns en övertro på att individen själv skulle kunna lyfta sig ur problem som bostadsbrist, arbetslöshet eller fattigdom.
– Vi har fått enorma klyftor och jag tror att människor ser att den ekonomiska politiken inte håller. Vi behöver se den här tunga, tunga bördan som folk bär på sina axlar och vi behöver bli bättre på att beskriva vår vision och ingjuta hopp. Tillsammans kan vi faktiskt motverka lågkonjunktur så att vi får fler jobb, men det är svårt för en enskild att lösa på egen hand. Politik kan lösa samhällsproblem.
En del av sitt tal på årets kongress ägnade Nooshi Dadgostar åt August Palm, en förgrundsfigur för Vänsterpartiet, men framförallt starkt förknippad med socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.
Hur kommer det sig, hur ser du på socialdemokratins roll?
– Vänsterpartiet är fackets politiska parti, det kan vi se när det kommer till anställningstryggheten. Socialdemokraterna har distanserat sig. De har mer en politisk klass som jobbar i parlamenten, och sen finns ett stort glapp till de som är fackligt engagerade, som jobbar och pratar med sina arbetskamrater.
Tror du att inställningen i frågan om lagen om anställningstrygghet hänger ihop med det ökade stöd för partiet som vi ser nu?
– Det tror jag, hur det är på jobbet är viktigt. Vi ägnar många timmar åt våra jobb och då är det inte roligt att behandlas som en slit- och slängprodukt. Man är ju människa.
Till sist, hur ser ditt utopisamhälle ut?
– Jag tror inte riktigt på utopier, får man säga så? Jag tror att människor hela tiden måste känna att de finns med.
Text: Sara-Märta Höglund
Foto: Anna Tärnhuvud