”40-timmarsveckan är utdaterad, förlegad, gammal. Ju mer vi har kortat arbetstiden, desto mer har produktiviteten ökat.” Det sa Nooshi Dadgostar i sitt öppningstal på Vänsterpartiets kongress i Jönköping.
I talet ställde hon krav på konkreta steg för en generell arbetstidsförkortning:
Det räcker inte att prata, vi behöver sätta igång arbetet. En parlamentarisk kommitté som jobbar tillsammans med parterna, och som lägger fram förslag på en skarp förkortning av arbetstiden. Vi har gjort det förr, vi vet att det går. Vårt mål är sex timmars arbetsdag, mina vänner, nu är det dags att sätta igång!
Idag har vi en situation där höglönegrupper kan köpa sig arbetstidsförkortning därför de har råd, medan de som inte har råd blir utan. Den tidigare synen att samhället inte stillatigande kan se på när stora grupper slits ut i förtid måste istället återetableras. Därför krävs ny lagstiftning.
Vänsterpartiet föreslår att en parlamentarisk kommitté skyndsamt tillsätts tillsammans med parterna för att lämna förslag på:
- En generell förkortning av veckoarbetstiden.
- Hur arbetstidsförkortningen specifikt ska se ut för grupper med lägre faktisk pensionsålder och höga sjukskrivningstal och som kan bidra till ett mer hållbart arbetsliv för alla
Den första stora lagstiftning om veckoarbetstiden skedde 1919. Då lagstiftades det om 8 timmars arbetsdag. Den andra stora genombrottet för att reducera veckoarbetstiden kom 1971 då Sverige lagstiftade om 40 timmars arbetsvecka. Sedan dess har det skett mycket stora förändringar på arbetsmarknaden.
Det har framför allt skett en allt tydligare tudelning av arbetsmarknaden. Där den ena gruppen har hög lön i kombination med avtalad lägre veckoarbetstid och en allt större frihet i både när arbetet utförs och var det utförs. Det är bra även om dessa grupper också är långt ifrån målet om sex timmars arbetsdag. I andra änden har vi de med låg lön, ingen avtalad arbetstidsförkortning och ingen frihet i när och var arbetet utförs. Arbetsmarknaden har allt tydligare delats upp i dessa två grupper, de som i viss mån gynnats av de senaste 50 årens utveckling och de som missgynnats. Effekterna är också tydliga. De missgynnade har också en lägre faktisk pensionsålder och högre sjukskrivningstal.
Det är tydligt att arbetsvillkoren för de missgynnade grupperna inte är förenliga med ett långt och hållbart arbetsliv. Det är också en uppenbar jämställdhetsfråga. Yrkesgrupper där kvinnor dominerar går tidigare i pension än motsvarande yrken för män och att de har färre intjänande år. Nu måste arbetstiden kortas.